Från Socken till Kommun
Här följer en kortfattad historisk beskrivning av den lokala självstyrelsens utveckling i Sverige från 1500-talet till 1951.
Idag finns det 290 kommuner i Sverige, de har en hög grad av kommunalt självstyrelse, en styrelseform enligt vilken kommunerna ansvarar för skattefinansierade förvaltningsuppgifter rörande frågor som ligger nära individen. Grundprinciperna för den kommunala självstyrelsen är inskrivna i regeringsformen, bl.a. beskattningsrätten, samt mer detaljerat i kommunallagen. Den moderna kommunala självstyrelsen grundas på demokrati, byggd på allmän och lika rösträtt, fria val och partier och på yttrande- och politisk frihet.
Â
Redan innan Sverige blev kristet på 1000-talet hade vi ett visst mått av lokalt självstyre. Det fanns lokala möten där man bestämde inom olika områden, byalag, häradsting och landskapsting. Tingen fungerade också som domstolar. Men ursprunget till det svenska självstyret ligger framför allt i städerna som hade ett visst mått av självstyrelse genom systemet med stadsprivilegier. I städerna var allmän rådstuga, magistrat och drätselkammare organ för den lokala förvaltningen.
Â
Â
Socken och sockenstämma, ca 1500 till 1862.
Ordet socken kommer från fornsvenskans sokn = söka, i betydelsen folk som söker sig till samma kyrka. Socknens viktigaste uppgifter var att anställa klockare och präst, vårda kyrkans egendom samt bygga och underhålla kyrkan. På sockenstämman, som var beslutande organ, var prästen självskriven ordförande. Under Gustav Vasas tid fick sockenstämman även ansvar för vissa borgerliga frågor rörande folkundervisning och fattigvård och efterhand även frågor om väghållning, hälsovård och ledamotsval till riksdagen (bondeståndet) m.m.
Â
Under 1600-och 1700-talet miste det lokala självstyret en del av sin beslutandemakt i och med att landskapens självförvaltning till stor del ersattes med en statlig länsförvaltning, med landshövding som kunglig befallningshavare.
Â
De liberala strömningarna som följde på den franska revolutionen i Europa på 1800-talet ledde till ändringar i sockenstämmornas inflytande. I och med 1817 års förordning om sockenstämmor och kyrkoråd, infördes majoritetsprincipen (majoritetsbeslut) och man frångick det tidigare kravet på konsensus. 1843 blev sockenstämmorans förhandlingar offentliga och då delade man också den verkställande organisationen, sockennämnden för de borgerliga frågorna och kyrkorådet för de kyrkliga.
Â
Â
Kommun och kommunalstämma, 1863 till 1951.
1862 års kommunalförordningar byggde både på den svenska lokala självstyrelsetradition samt på den pågående debatten som pågick i Europa om behovet av en decentraliserad samhällsförvaltning. Från och med 1863 fanns tre typer av borgerliga kommuner: städer, köpingar och landskommuner och en kyrklig, församlingar. Den geografiska indelningen från tidigare behölls. Dessutom skapades en ny form av regionkommun, landsting. Den innebar en ännu tydligare uppdelning mellan kyrkliga och borgerliga ärenden. Församlingen (kyrkostämman) ansvarade därefter endast för kyrko- och skolfrågor. Köpingen var ett mellanting mellan landskommun och stad med bl. a. vissa stadsförordningar, t.ex. brand- och byggnadsstadga och bestämmelser om stadsplan.
Â
I slutet av 1800-talet tillkom municipalsamhälle, som var ett område med tätortsbebyggelse inom en landskommun, där vissa eller alla stadsstadgor fick tillämpas, t.ex. byggnadsstadga, brandstadga och hälsovårdsstadga. Kommuntypen försvann successivt i och med tillkomsten av allt större kommuner och försvann definitivt 1971 då man övergick till ett enhetligt kommunbegrepp.
Â
Högsta beslutande organ i landskommunen blev kommunalstämman och för större kommuner och köpingar kommunalfullmäktige. I städerna blev stadsfullmäktige högsta beslutande organ, magistraten var bl.a. stadens domstol och drätselkammaren beredande och verkställande organ. Efterhand kom drätselkammaren att bli stadens egentliga styrelse. I mindre städer kunde stadsfullmäktige ersättas med allmän rådstuga, där alla röstberättigade invånare hade stämmorätt. Under 1800-talet hade fortfarande endast en liten del av befolkningen rösträtt. Rösträtten baserades på skattelängden, detta innebar att en grupp förmögna män kunde bestämma allt i kommunen.
Â
Den statliga uppsikten var dock fortfarande betydande genom länsstyrelsernas allmänna tillsyn och genom underställningsplikt, vilket innebar att vissa kommunala beslut måste godkännas av i allmänhet länsstyrelsen innan de vann laga kraft.
Â
Den 1 januari 1952 försvann de 2281 huvudsakligen sockenbaserade kommunerna på landsbygden som kommunala enheter och ersattes av 816 "storkommuner". Den senast kommunreformen genomfördes 1971.